Deppiga baskettankar

Jag har spelat basket i 1 år nu och det har ju många år varit en dröm att våga köra lagsport igen, efter uppväxtens jobbiga petning ur ett plötsligt satsande lag. (Tack tränaren Michele, kommer för alltid bära sår inom mig pga dig).

Som sagt. Jag vågade ta mig över tröskeln och började träna motionsbasket.  Den här terminen går laget upp i div4 och vi har fått in flera, avsevärt bättre spelare än den divisionen i vårt lag…. jag får panik. Tappar sugen. Gammal invärtes stukning gör sig plågsamt påmind. Jag får låsning i hela mig. Tappar kämparglöden. Vill fly självmant innan jag blir petad…

Går i mycket tankar. Är det värt det.  De senaste träningarna innan sommarlovet lämnade jag hallen med den välbekanta känslan inombords att inte hålla måttet. Är det värt att kämpa på när jag veeet att jag aldrig, aldrig kommer bli lika atletiskt skillad som de flesta andra i laget och jag känner mig värdelös pga det. Det roliga i sporten och va i lag överskuggas av gamla sorger och jobbiga känslor….

Mycket tankar och känslor. Inventering invärtes behövs. Skulle kännas som ett sånt otroligt misslyckande att sluta laget, samtidigt är det så jävla jobbigt att tugga vidare när jag känner så här.

Annonser

2 responses to “Deppiga baskettankar

  1. Tycker ni ska prata ihop er i laget om hur alla vill göra. Kanske fler som känner som du? Som bara vill träna för att det är roligt och att alla ska vara med lika mycket, vilken nivå man än ligger på 🙂

  2. Ja. Det kanske skulle vara bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s