Stockholms feministiska filmfestival

Idag var jag och Ali på Stockholms feministiska filmfestival på Zita, vi såg 2 filmer. Fick en del AHAn på första, och ett slags AHA på den andra filmen. AHAn är nåt jag eftersträvar i feministiska sammanhang. Uppenbarelser, en pusselbit, en lärdom, ett kraftord. Något som får mig att växa som människa och ger min hjärna lite food att tugga på.

Eftersom mitt kära husband sitter redo i soffan för att binge:a House of Cards med mig, så recenserar jag bara lite kort här nedan de båda filmerna:

1a filmen vi såg var ”Radical Grace”. Filmen handlar om feministiska nunnors politiska och religiösa kamp för fattiga och kvinnors rätt i samhället, mot påven/Vatikanen och politiskt i USA. Jag kommer att kolla upp dessa fantastiska kvinnor mer, många skratt och några tårar under den här dokumentären. Jag ÄLSKAR att se äldre kvinnors liv. Jag älskar filmer med människor av blandad sort och typ. Ah, det här var en riktig powerfilm för mig.

Största AHA-moment: Citat fritt översatt, ang. Gud och Vatikanens önskan om att frånta nunnorna sin plats i samfundet: ”Antingen talar Han (Gud) genom oss alla, eller genom ingen alls”.

2a filmen vi såg var ”Dobra Zena” eller på engelska, ”A good wife”. Filmen handlar i korthet om en kvinna i Serbiens efterkrigstid som upptäcker sin makes sanna natur och porträtterar kvinnors vardagsliv i och kring hemmet. Den här filmen kändes för mig väldigt realistisk eftersom jag kände igen sceneriet något oerhört från mina egna resor till Serbien och Bosnien. Attityderna, konstellationerna, dialogerna… Den fick mig att tänka tillbaka på tiden jag själv normaliserade det sjukliga, sorgliga som filmen porträtterade.

Största AHA-moment: När kvinnan sökte tröst i sin make för ett jobbigt sjukdomsbesked och han besvarade hennes ledsna omfamning med att börja ha sex med henne och när hon då började storgråta avslutade han irriterat och drog sig bort. Jag ville ställa mig upp i salongen o skrika FUCK YOU ALLA VIDRIGA JÄVLA DYSFUNKTIONELLA MÄN SOM TROR ATT VI ÄR ERA JÄVLA TRÖSTKUDDAR ATT STOPPA KUKEN I. Eh.. men det gjorde jag så klart inte. Men, ååååååååååh vad jag kände igen mig i ensamheten hos kvinnan i filmen just i den sekunden. Att inte ens kunna söka tröst, öppna sig, utan att få kuken inkörd i den öppningen som ett jävla bazookaskott. (ursäkta grovt språk, men såhär upplevde jag scenen). Tack gode god, att jag kommit ifrån det livet idag ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s