Jag känner mig sårad av livet. Jag känner inte igen mig själv. Jag brukar vara kontaktsökande och socialt positiv. Senaste halvåret har jag typ, mer å mer, tappat suget för att umgås. Jag vill dra mig undan, vill bara ensam. Det känns som att social interaktion bara gör mig illa på olika sätt.
Inte så att alla är direkt elaka, även om vissa är det. Inte heller så att folk är indirekt elaka, även om vissa är det. Utan oxå att vissa är snälla gör ont. Typ dom som säger saker, som gör mig glad, samtidigt ledsen, gör ont. Typ ”du ger så mkt energi”, ”du är så rolig”, ”man blir då glad av att se dig”, etc… det gör på ett plan ont. Jag kan inte helt förklara varför, men jag tror… att det är för att all sparkle är adhd och humor är typ ett resultat av allt skit man lärt sig släta över. Så att bara få komplimanger (indirekt) över det man kämpar med dagligen, det gör ont. Typ som att det är det enda i mitt liv som får ta plats, typ. Eller. Ah… kan inte förklara bättre.
Det är jobbigt i sociala sammanhang att spexa, och få alla att skratta, när man själv känner sig tom inuti. Det känns som att för få fyller på min energi. Inte så att alla tar energi, men att umgås kräver ju ett visst energiflöde, och jag känner inte att det jag förlorar energimässigt i umgänge återförs från de allra flesta jag umgås med. Det är typ barnen, syrran… ah å vissa vänner stundtals som ger life. Men helst av allt vill jag bara vara ifred, och träna, lyssna på musik, sola, läsa, skriva.
Jag känner mig inte deprimerad. Jag vill bara vara ifred. Det är en konstig känsla för någon som alltid kännt sig hungrig på mer social kontakt.
En timme in i ett 2 timmars gympass. Ensam och stark
karmalogik.wordpress.com 